Bengt berättar om sin sommar. Han kan inte riktigt avgöra huruvida den är sann eller bara en dröm. Att vara åtta och ett halvt skalla vara roligt, men istället lever Bengt med taskig självkänsla och utanförskap. Hans mamma vill inte se allvaret i Bengts ensamhet, hon ser det som något övergående. Istället lämnar hon lappar med diverse ärenden, som Bengt ska springa under tiden som hon och pappan är på jobbet. Egentligen bara för att försäkra sig om att Bengt går ut, annars är sannolikheten stor att han blir kvar i lägenheten hela dagen. Bengt vill i själva verket stanna inne, helst tills han är trettio.
Just den specifika dagen var det soporna som skulle slängas. Väl nere möter han oundvikligen grannbarnen och glåporden börjar hagla. Strax därpå finner sig Bengt instängd i ett kolsvart soprum, ända tills det där mötet med Jagger Svensson. Klädd i lortig tröja, dragandes på en rullvagn och tassarna i skor gjorda av tidningspapper, står Jagger när dörren till det mörja soprummet öppnas. Mötet kommer att förändra hela Bengts tillvaro, men att spendera dagarna med en hemlös och hämndlysten hund blir inte problemfritt. Har Bengt hittat en vän för livet eller är deras vänskap kortvarig?
Trots att Bengt och Jagger blir vänner, är deras vänskapen inte helt okomplicerad. Den blir inte förskönad eller idealiserad, det har så många andra böcker redan skildrat. Det ska inte bara vara en lekkamrat, det ska vara en realistisk vänskap med dalar och toppar. Jag dras genast till likheterna mellan Jagger och Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Liksom Karlsson agerar Jagger utifrån sina egna behov, en karaktär som känns äldre, främst genom sina resonemang och det vuxna språket. Jagger känns realistisk i sitt språk och agerande. Han är ful i munnen, röker och hyser agg, men inombords döljer det sig en barnslig vuxen. Jaggers instinktiva här och nu tillvaro bagatelliserar inte samhällets svärta, den gör den mer lättsmält. Frida Nilsson censurerar inte den tuffa verkligheten och utelämnar inte ämnen som skaver. Bitterhet, avundsjuka, längtan och sorg skildras med genomgående i hela boken. Jaggers avsky för lägenheter.
”Allt ditt tjat om lägenheter! Du är likadan som alla andra!”
”Nej det är jag inte.”
”Jo, det är du. Och jag ska säga dig en sak om lägenheter och det är att jag hatar de! Jag hatar de värre än nånting i hela världen och alla som bor i en lägenhet är dumma i huvet!”
”Jag bor i en lägenhet”, sa jag.
”Stackars dig då”, fnös Jagger.
Vad vore då Jagger utan sin förmänskligade karaktär? Han hade med all säkerhet varit en allt för verklig gestalt, troligtvis alldeles för skrämmande för att ett barn skulle vilja närma sig honom. För den sorgliga person som Jagger skall föreställa, tillåter djurkaraktären att känna såväl empati som distansering. Läsaren tillåts helt enkelt att hålla det dystra på lagom avstånd.
Frida Nilsson skapar en karaktär som hamnar utanför ett barns pedagogiska sfär, där föräldrar och andra vuxna generellt ingår. Jagger uppmuntrar handlingar som vuxna normalt ej skulle uppmuntra och som skulle anses som pedagogiskt inkorrekt. Istället bär de upp en dröm om att få vara vårdslösa, oansvariga och egoistiska. Boken är skriven i jag-form och det behöver balanseras upp med barnsliga fraser, uppenbarligen för att det inte skall låta allt för brådmoget. Konsten att skriva ur ett barns synvinkel och berätta det med dennes ord är kanske ett av de svåraste uppgifterna författaren har när hon väljer den typen av berättarperspektiv. Jag tycker ändå att Frida Nilsson lyckas väl, även om Bengts tankar som ibland avslutas med: "…eller nåt", känns en aningens påtvingat.
Jagger Jagger är en fantastisk högläsningsbok, där vi som förälder eller lärare kan välja att pausa vid de krävande avsnitten. Vi kan även betona jargongen korrekt och läsa nyanserat, det kräver denna bok. Den rikliga mängden samhällsproblem tåls att diskuteras och bjuder in till samtal. Jag känner att jag därför inte vill lämna boken i händerna på barnen utan ett anslutande ”boksamtal”. Boken passar för åldrarna 6-9, men kan med fördel läsas för och av barn i mellanstadieålder.
Författare: Frida Nilsson
Förlag: Natur och kultur (2013)
Antal sidor: 220
ISBN: 9789127136106
